Timmen är inte priset

Frågan om vad juridisk hjälp kostar besvaras nästan alltid med ett timarvode. Det är ett rimligt svar på fel fråga.

Skillnaden mellan två ärenden av samma typ ligger sällan i timkostnaden, som mellan seriösa byråer i samma stad rör sig inom ett ganska smalt spann. Den ligger i antalet timmar, och antalet timmar bestäms av faktorer som klienten i hög grad själv påverkar.

Här är vad som faktiskt driver notan, och vad man kan göra åt varje post.

Underlaget

Den enskilt största variabeln.

Ett ärende där handlingarna finns samlade och i kronologisk ordning tar betydligt kortare tid än ett där de ska letas fram ur mejlkorgar, mobiler och pärmar.

Det är också ett arbete klienten kan göra själv utan juridisk kunskap. Vad som hände, när det hände och vilka handlingar som hör till varje punkt.

En tidslinje på en sida med hänvisningar till bilagor är det mest värdefulla en klient kan ta med till ett första möte. Den tar en kväll att skriva och kan spara flera timmars arvode.

Det motsatta gäller också. Ett ärende där viktiga handlingar dyker upp successivt innebär att arbetet görs om, eftersom bedömningen behöver revideras varje gång något nytt tillkommer.

Målet

Den näst största posten och den som sällan formuleras.

En klient som inte vet vad hen vill uppnå gör att ombudet arbetar mot flera möjliga utgångar samtidigt. Det kostar tid utan att föra ärendet framåt.

Formuleringen behöver inte vara juridisk. Den kan vara att man vill ha ett avslut snabbt även om det innebär en kompromiss, eller att man vill driva frågan till dom oavsett vad det kostar, eller att man framför allt vill behålla en relation intakt.

De tre målen leder till helt olika arbete. Det första innebär förhandling, det andra process och det tredje ofta ett brev formulerat på ett annat sätt än annars.

En advokat och pris går alltså inte att diskutera meningsfullt utan att målet är klart, eftersom samma ärende kan kosta en bråkdel eller ett mångdubbelt belopp beroende på vad man vill uppnå.

Motparten

Den faktor klienten inte rår över och som ändå påverkar mest.

En motpart som svarar på brev, som har eget ombud och som förhandlar sakligt gör ärendet kort. En som inte svarar, som byter ståndpunkt eller som driver frågan av principskäl gör det långt.

Det går inte att styra, men det går att räkna med. Ett ärende där motparten redan visat att hen inte svarar bör budgeteras därefter, och det är rimligt att fråga ombudet hur bedömningen ser ut.

En sak klienten däremot rår över är den egna kommunikationen. Att fortsätta skriva till motparten vid sidan av ombudet är den vanligaste orsaken till att ett ärende blir dyrare än det behövde bli, eftersom varje sådant meddelande kan behöva hanteras i efterhand.

Skedet

Kostnaden i ett juridiskt ärende är inte linjär. Den ökar i steg, och stegen är förutsägbara.

Rådgivning är det billigaste momentet och det som ger mest per krona, eftersom det ofta visar att ärendet är svagare eller starkare än klienten trott.

Skriftväxling, alltså ett kravbrev, ett svar och en förhandling, är nästa steg. Många ärenden slutar här.

Stämningsansökan och förberedelse innebär ett tydligt hopp uppåt, eftersom allt ska struktureras för domstolen.

Huvudförhandling är det dyraste, inklusive förberedelsetid, vittnesförhör och den tid förhandlingen tar.

Poängen med uppdelningen är att det billigaste stället att stanna är så tidigt som möjligt, och att det förutsätter att man vet vad ärendet är värt.

De fyra sätten att finansiera

Utöver vad ärendet kostar finns frågan om vem som betalar, och där är alternativen fler än de flesta vet.

Rättsskyddet i försäkringen är den vanligaste och mest förbisedda källan. Hemförsäkringar innehåller normalt ett rättsskyddsmoment som täcker en del av ombudskostnaderna i tvister som kan prövas av allmän domstol. Det finns ett tak, en självrisk och undantag, och för vissa ärendetyper gäller karenstid.

Det första ett ombud normalt gör i ett nytt uppdrag är att kontrollera om rättsskydd finns och ansöka om det.

Rättshjälpen är statlig och prövas när rättsskydd saknas eller inte kan användas. Den är inkomstprövad, och den sökande betalar en avgift som beror på inkomsten. Rättshjälpsmyndigheten prövar ansökningar i ärenden som inte redan ligger i domstol.

Offentligt biträde eller offentlig försvarare förordnas i vissa måltyper oavsett ekonomi, med kostnaden hos staten. Den som döms för brott kan dock bli återbetalningsskyldig upp till ett belopp som beror på inkomsten.

Egen finansiering är alternativet när inget av de tre fungerar, och då är förhandsbeskedet om kostnaden det som avgör om det är rimligt att driva ärendet alls.

Rättegångskostnaderna

Den post som överraskar flest och som sällan diskuteras förrän det är för sent.

I tvistemål mellan enskilda gäller som huvudregel att den som förlorar betalar motpartens skäliga rättegångskostnader. Risken är alltså inte bara att förlora sin sak utan att också betala för motpartens ombud.

Undantaget är förenklade tvistemål, alltså tvister där värdet understiger ett halvt prisbasbelopp. Där är ersättningen kraftigt begränsad, i praktiken till en timmes rådgivning och vissa avgifter.

Det gör småmålsprocessen billigare i risk och innebär samtidigt att man i praktiken driver den utan att kunna räkna med ersättning för ombudet även om man vinner.

I förvaltningsmål, alltså mål mot myndigheter, bär parterna som huvudregel sina egna kostnader. Det är en väsentlig skillnad och ett skäl att tidigt ta reda på vilken domstolsordning ärendet hör till.

Frågorna som gör kostnaden förutsägbar

Fem frågor bör klaras av i det första samtalet.

Vad är min bedömda chans och vad är realistiskt att uppnå? Ett rakt svar här är mer värdefullt än ett uppmuntrande.

Finns rättsskydd eller rättshjälp, och vem ansöker?

Vad är den bedömda kostnaden i varje skede, och när ska jag fatta beslut om att gå vidare?

Vad är min risk för motpartens rättegångskostnader om jag förlorar?

Och vad kan jag göra själv för att hålla nere tiden?

Den sista besvaras nästan alltid likadant. Samla underlaget, skriv ned förloppet i datumordning, och sluta kommunicera med motparten på egen hand.

Det som gör en faktura begriplig

Advokater har en skyldighet att debitera skäligt arvode, och vad som är skäligt bedöms bland annat utifrån uppdragets art och omfattning, dess svårighetsgrad och det resultat som uppnåtts. Frågan om arvodets skälighet kan prövas av Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd när klienten är konsument.

Praktiskt innebär det att man har rätt att få veta vad man betalat för. En tidredovisning som anger datum, moment och tidsåtgång ska gå att få.

Det är också värt att begära löpande avräkningar snarare än en enda faktura i slutet. Ett ärende där kostnaden redovisas varje månad ger möjlighet att fatta beslut medan besluten fortfarande finns kvar att fatta.

Ett ombud som föreslår det upplägget själv har förstått vad klienten oroar sig för, och det säger något om hur resten av uppdraget kommer att skötas.